FrökenIturra - Psykiskt utmattad

Att saknaden av någon kan göra så ont. Fast det är väl klart, har denna personen fostrat dig i alla åren du levt så gör det ont att sakna. Speciellt om personen i fråga inte finns längre.

Det har gått snart 14 mån sen din bortgång och varje dag tänker jag på dig.  Vaknar av att jag tänker på dig och lägger mig och du är i mina tankar.
Du försvann för tidigt.
Du hade aldrig varit sjuk tidigare och så kom den diagnosen, hjärntumör.

Vi hade hopp om att du skulle kunna bli frisk, men det var en dödsdom. Läkarna gav dig 4-6 mån vi siktade på 6 mån minst. Men så gick du bort ganska precis 4 mån efter din diagnos.

Det gör fortfarande ont att jag inte hann träffa dig innan du tog dina sista andetag. Mitt hjärta brister av att du inte hann träffa din yngsta dotterson.
Jag fäller en tår varje gång jag tänker på det. Men alla försöker trösta mig att du vakar över dina barnbarn. Men egentligen räcker inte det för mig. Det tröstar inte, det gör fortfarande ont.
Du vet ordspråket; Tiden läker alla sår.
Bullshit.

Oavsett om jag är 89 år kommer det fortfarande att göra ont.
Och den mest klassiska ordspråket; Everything happends for a reason.
Tror inte på det heller. Har svårt att tro att vissa saker händer av en anledning. För vad? För att vi ska bli visare, klokare, lära oss av det hemska? Kanske.
Men Nej.
Tror inte en bit på det.

Iaf nu är det som det är och du är saknad och älskad.
Kommer ihåg en gång när du inte var sjuk , för några år sen sa på skoj;
- När jag dör måste ni komma ihåg mig och kanske tända ett ljus?

Jag brukade bli arg när du pratade så, för varför prata om döden nu, vid så ung ålder?
Men visst, livet är kort och allt kan vända 180 grader.
Så du ska veta att du  verkligen inte är glömd och ljusen finns där vid din bild varje kväll!

Te amo Papá!