FrökenIturra - Psykiskt utmattad

Livet är bra orättvist. Inne på fejjan läser jag hur vänners anhöriga går bort.
Påminner mig om den dagen min pappa gick bort. Den dagen spelar jag upp varje dag och hela tiden i huvudet.
Att jag önskar att jag kunde ha åkt tidigare.
Då jag åkte samma dag som pappa gick bort, blev den resan en hemsk resa, med väntan och mycket tårar.
Flyget skulle gå kl 20 tiden den dagen jag vaknar och skulle duscha och fixa en väska osv.
När det ringer i telefonen 11.05 och jag får beskedet om att han gick bort kl 11.00 Det var som om någon sparkade mig i magen.
Det gjorde så ont! Jag ville att han skulle ha någon av oss där. Som höll hans hand och låta han ta sina sista andetag i vetskap om att åtminsteno jag fanns där som höll hans hand.

Det är rätt jobbigt att tänka och även skriva om detta. Trots att jag var pappas flicka så hade jag en jobbig uppväxt.
Så det känns ambivalent att tänka tillbaka.

Det har gått snart 16 mån sedan och jag har fortfarande svårt att tro det hela. Ibland får jag en känsla av att jag ska lyfta telefonen och ringa honom.
Jag hör hans skratt i huvudet, även vissa ord upprepas i huvudet sådana som ha brukade säga till mig.

Pappa blev kremerad och hans aska finns kvar i Spanien. Samtidigt som jag vet att han hade velat vara kvar där skulle jag vilja ha honom när. Begrava honom här där jag har någon plats att gå till.

Idag är en sådan dag där jag skulle kunna skriva en roman på alla känslor och tankar som jag har just nu.
Kan bli väldigt långt  så jag får hejda mig lite.
Ska ta och städa lite senare idag är det samtal igen.

Hej så länge!